Malin och Livet

Snön seglar ner utanför mitt fönster och det är vackert. Men kallt. Jag gillar inte att frysa men jag tycker om vintern. Den är vacker. Vansinningt vacker.

Idag står vemodet och knackar på min axel, vill ha uppmärksamhet. Vill visa en bild av mitt liv som jag oftast undviker, tränger undan. Men jag låter inte vemodet få nå längre än till axeln, det får inte klampa in idag. Inte någon dag alls nästan. Fast när jag står inför något som måste göras, när rädslan smyger i periferin, kan alla känslor komma farande. Så har det alltid varit. Skillnaden nu är att jag kan varningssignalerna. Jag går inte vilse utan fortsätter gå framåt, på min egen väg. Men det känns ändå. Särskilt dagar som denna.

Kanske är det vintern, kanske är det något annat. Eventuellt bara den stora framtiden som blivit lite för stor det sista. Så stor att den sätter sig på nuet och döljer det med sin stora bak. Jag måste knuffa bort, dra fram, skaka av.
Nuet. Dagen. Livet. Det viktigaste.

Mera snö, flera minusgrader, mörkare kvällar. Jag tar emot er, har väntat er.

Välkommen vinter.

Fredag kväll. Ensam i min soffa. Min vita soffa med chokladfläckar. Nu även på puffen, den man har fötterna på. I morgon behöver jag tvätta. Soffklädsel och sinne. Tvätta bort veckans tankar, lägga de viktiga som betyder något på hårddisken, lägga de andra i papperskorgen. Rensa lite i röran.

Hösten känns som en gammal vän och jag lyssnar på musiken från förra året. Förra november, förra julen. Det som var mitt liv då. Det är svårt att förstå att jag var så nere. Jag har svårt att ta in det. Lite som att jag inte trodde det om mig själv, fortfarande inte tror det.

Just idag tror jag att den renaste platsen i soffan borde varit upptagen.

Ett år snart. Ett års singelliv.
Jag som inte trodde att jag skulle överleva på egen hand. Jag som var så rädd att släppa taget. Så rädd att jag höll i ända in i det sista. Tills det brände i fingrarna, krampade i handflatan. Släpp för sjutton! Kasta dig ut, blunda, håll andan, fall.

Och jag landade. Reste mig upp med lite skrubbsår, några blåmärken. Såg mig omkring med skygga ögon, kastade hastiga blickar åt sidorna, vågade inte se runt hörnen. Där kunde rädslan och ångesten ligga på lur. Jag tog mig framåt med långsamma försiktiga steg. Ett i taget, framåt gick det iallafall.

Inte var jag något att ha. Inte var jag en tjej man föll för, blev kär i, tog med hem till föräldrarna på söndagsmiddag. Inte jag inte. Jag fick vara glad att det fanns kompisar att ringa. Några stycken.

Några blev flera. Flera blev många.
 
Min spegelbild förändrades. Sakta föll skikten av, ett efter ett. En dag började jag se något bekant över flickan med de vackra ögonen. Ögonen som inte längre var så sorgsna. Hon började likna någon jag känt förut. Som jag tyckt mycket om. Som visste att hon var något att ha. Något att hänga i julgranen. Skikt efter skikt, till slut syntes hon tydligt. Fast med en annan skärpa, i en annan nyans.

Jag känner igen mig själv nu. Flickan som kröp ihop i fosterställning i soffan med tårarna rinnande och hjärtat skrikande har tynat bort. Flickan som inte trodde att hon skulle få bli lycklig med någon, hon som trodde att livet var kört. Jag kan inte utrota henne men jag vet att hon har fel. Något jag inte förstod då.

I spegeln ser jag vakna ögon, ett snett leende och massa lockigt hår. I spegeln ser jag någon som vet.
Att den som vågar släppa taget kommer att våga fortsätta leva.

Jag var rädd.
Men jag gjorde det ändå.
För jag vill inte vara någon liten lort.

Oktober.
25 av 31 dagar har spenderats i Etiopien på resande fot med underbara människor.
Nu är verkligheten här igen.

Kylan. Regnet. Känslorna. Tankarna. 

Det riktiga livet. Det vackra livet. 

Mitt. Bara mitt.

Iréne har varit hos mig, med lille sonen med sig. Vi tog en långpromme och spanade i skyltfönster. Sedan satt vi på min fluffiga gröna matta och pratade om lite av varje medan pojken sög på mina fjärrkontroller. Till detta drack vi vatten eftersom Iréne varken missbrukar kaffe eller te. Lille mannen fick risgrynsgröt och sket därefter på sig.

Sedan åkte de hem och jag plöjde Medborgarskolans kurskatalog som dimpt ned i brevlådan. Sitter här nu med en kopp kaffe och ska snart gå till Studiefrämjandets lokaler här i närheten och kolla deras utbud istället. Jag står lite inför ett val. Fyra dagar fotboll i veckan och bortamatcher i tjottahejjti eller ett normalt, socialt liv med gymträning, löpning och kanske någon kul kurs. Jag måste nog sluta jobba så att jag kan göra bägge delar.

Jag behöver gifta mig rikt helt enkelt.

Sökes: Rik, snygg, kul kille/man i 25-30 års åldern. Inga barn. Du bör ha städerska och kunna laga mat alt. egen kock. Det är bra om du är idrottsintresserad och kan lite fotboll men inte aktivt spela. Du ska ha stor, snabb bil med bra stereo som du gärna sjutsar i till bortamatcherna och kunna tvätta sunkiga sportbehåar och leriga strumpor utan minsta gnäll.

Finnes: Ganska orik, inte så hälsosam 27-åring utan barn. Städar helst inte, är urusel på matlagning och tvättar bara när jag inte har råd att köpa nytt. Jag är morgontrött och lite grinig fram till lunch, blir rastlös om två dagar i följd liknar varandra och dricker ofta lite för mycket alkohol på helgerna. Tungt beroende av internet, kaffe och smågodis. Avskyr grodor.

Med andra ord;
JAG ÄR ETT RIKTIGT KAP!

Jennifer lämnade precis huset och lämnade kvar en trött men fredagsnöjd liten tjej. Dock är jag något frusen trots drygt 20 tända ljus och ett extra element.

I natt hade det inte varit så illa att sova tillsammans med någon. I natt hade det varit väldigt behagligt att ligga tätt ihop i min sköna säng och bara vara nära. I natt kommer jag att sakna det.

Inte imorgon när jag vaknar och skuttar upp till en underbar lördag med snö, promenad, fika, söta vänner och en karusellkväll som hägrar.

Men nu ikväll. Och sedan i natt.

Då gör det ont, ont en stund, precis som hon sjöng.

Min fem-dagars ledighet går mot sitt slut. Jag känner mig tyvärr mer motiverad att stanna hemma fem dagar till än att gå upp till jobbet i morgon. Konstigt va?

I lördags kom Catta till mig och vi drack öl, åt mat, drack vin, åt popcorn och drack mera vin. Sedan anlände Sofia och vi drack ännu mera vin. Klockan 00:52 kom vi på den briljanta idén att gå ut. Taxin kom, jag hann inte sminka mig, knappt kamma håret eller ta på mig något vidare genomtänkt. Men jag hade i alla fall kläder på mig.

En öl på Halta, jag sminkade mig på toan, sedan ytterligare en taxi in till stan, efter att Sofia fått hugg i sista sekunden. Men hon lämnade inte oss för en kille inte! Så iväg i taxi, igen. En väldans knepig taxi vi fick tag i tyckte vi som plötsligt stod still. Bara sådär stannade han, tyckte vi.
"Hallå, varför kör vi inte? Hallå? Varför står vi här nu då?" Inget svar.
Catta satt med luren mot örat i framsätet, okontaktbar för oss och vi misstänkte henne som skyldig till att chauffören fått för sig att stanna.
"Vad har hon sagt, hallå? Sa hon att du skulle stanna?"
"Men hallå? Varför står vi still? Du??" tjatar jag och Sofia och pickar hetsigt chaufförens axel. Inget svar.
"Hallå..?"
Till slut vänder han sig om, stirrar på oss och tar i med kraftig brytning;
"Dä ä ROTT LJOS!!!"

Efter att vi dog en stund i baksätet av garv struttar vi ur taxin och in på Lilla London. Möter upp med några trevliga pöjkar och tar en öl. En av grabbarna verkar vid första intrycket leva på pudriga substanser morgon, middag, kväll men icke, sa hans vänner. Bara lite allmänt galen och hyperaktiv och vem är inte det? Jag har nog inte skrattat så mycket och så intensivt på länge. Vi gick vidare till ett annat ställe för att få svänga på röven lite. Vakterna tittade på Mr Funny lite för mycket och jag fick förklara för dem att hans adhd-medicin tydligen hade lite kort datum men om han tog dubbel dos skulle det nog gå bra att ha honom inomhus. De gav med sig och vi slapp stå och frysa på gatan.

Jag och Catta rultade hem vid 05:30-snåret, nöjda och trötta. Catta väckte hela huset genom att prata i telefon i trappen och ignorera mina viftande armar och "ssssccchyyyyy"-ingar. Nattamacka, sen hopp i säng, sova som en stock och sedan faktiskt, vakna nykter efter allt vatten jag hällde i mig den sista timmen. Grymt bra.

Igår kom far och bror hit och snickrade lite till. Blir jägarns bra det här tror jag. Synd bara att jag har köpt kläder och krafs för alla mina pengar och nu inte vet hur jag ska bekosta allt övrigt material. Jag får höra om det går att krita på Byggmax. Senare på kvällen kom fina Sofia, vi köpte Thai och godis och glodde på film. Söndagkvällar kan ju annars vara ganska ångestframkallande och bölbenägna, men inte med fina vänner som Sofia.

Då blir slutet gott, allting gott.
Veckoslutet alltså.

Jag sov lite för länge idag igen. Men det är långt kvar tills tisdag då jag går av min ledighet och tillbaka till jobbet så det får gå. Desto piggare ikväll.

Det är så vackert här idag, i Lödöse. Solen skiner och snön ligger och glimmar överallt. Jag ska klä på mig massor av kläder och pulsa iväg över åkrarna tänkte jag. Dagdrömma lite och överdosera frisk luft. Vintern är underbar sådana här dagar.

Jag tänker på min Skåne-vän. Kommer du hem snart? Vi vill ha hem dig från den där skorrande bygden som gör att vi aldrig ses. Det gör ont att veta att du är där när du inte mår bra, kom hem!

Hem till dina vänner som vill få dig glad igen.

Vi börjar i Januari.
Nyförlovad istället för nysingel. Vad hände där? Jag kan fortfarande inte riktigt förstå. Ring på fingret och jobbet rykande färskt.

Februari rullade på i samma anda, med en dödstrött sambo som gav upp sin fritid för fotbollen. Jag började spela i nytt lag och kände att allting var lite halvhjärtat överlag. Livet var ganska platt just den tiden, liksom Mars också var. Platt. Förutom NY-veckan som var ett välkommet avbrott från det jag trodde var verkligheten. Egentligen var det nog ett avbrott från bubblan jag levde i. Jag började fundera och kanske även tveka lite.

April blev tankarnas månad. En dag i slutet på månaden släppte jag något ur händerna som jag tidigare klamrat mig fast vid så hårt. Där någonstans stannade allting upp. För att sedan i Maj verkligen gå på tomgång, mitt liv. Jag började längta ut. Det hade blivit sagt och bestämt, allt som skulle sägas och bestämmas. Sprang på visningar i stan och kunde inte fokusera på något konkret alls. Jobbet tärde och stal den lilla mängd positiv energi jag ändå lyckades uppbringa.

En bit in i Juni närmade sig upprottet. Det packades, köptes lägenhet, magasinerades och sörjdes om vartannat. Så mycket känslor som bara gick och gömde sig på något kallt och mörkt ställe. Så många ord som försvann i rädsla. Ringen hamnade i sin ask igen och vi flyttstädade tillsammans. Sa hejdå på parkeringen.
"Du, vi hörs"   "Okej, ha det"

Juli var skåne, semester och tillfällig deportering till Lödöse. Jag skrev och skrev och skrev. Om allting som inte handlade om mig eller livet. Självdistansen var kilometerlång och jag fanns bara till, inte så mycket mer. Vi sågs några gånger. Kramar, sova sked, lukta på varandra, vara nära, nära. Tryggheten var inte bortglömd.

Augusti infann sig och jobbet tog all min tid som inte nya boendet och återigen flytt gjorde. Vi föll tillbaka, saknade, fattades. Hans semester var slut, hans singelsommar var kanske inte så fantastisk som han hade hoppats på. "Det känns som att vi hör ihop, du och jag. För alltid"

I September och Oktober var det vi igen. Tills jag slarvade bort allting. För det var inte meningen att det skulle sluta så. Mitt liv hade precis börjat röra sig, jag hade börjat sniffa på livet igen. Han bromsade, ville vända mig om igen, ta en annan väg. Eller ingen väg alls. Fast jag egentligen hade insett att det skulle gå åt pipsvängen levde jag i illusionen tills den sprack som en såpbubbla i November. Den här gången släppte jag inte det jag återigen klamrat mig fast vid. Den här gången kastade jag det i väggen, stampade på det, dränkte det i bensin och tände på. Askan spolade jag ner.
Livet var mitt igen.

I början på December är livet berg- och dalbana. Jag pendlar mellan förkrossad panik allra längst ner i det stora svarta hålet och Ronja-skrik på bergets högsta topp i ren glädje. Projekt Singelliv tar sin början och jag är motstridig i starten och spyr över facebook, spyr över gravidmagar på stan, spyr över sambokärlek på IKEA. Sakta men säkert vänder det dock och jag börjar se mitt liv med nya ögon. Lyckas försätta mig själv i lite dumma situationer och panikar över jobbet. Nygamla vänner dammas av och skänker glädje och skratt och livet börjar sakta, sakta bli rikare, gladare och betydligt lättare. Jag inser vad jag har gått igenom, hur mycket jag faktiskt behöver älta och hur noga jag måste lära mig min läxa.

Året slutar med en underbar nyårsfest med nya glada, snälla ansikten, god mat, skål på tolvslaget och en himmel upplyst av sprakande raketer. Jag lutar mig mot det frostiga terassräcket, tar en klunk sött, mousserande vin och andas in den kalla Göteborgsluften. Och lovar mig själv att leva.

Leva mitt liv.





Det bästa som 09 gav mig:
-Mina gamla vänner som är tillbaka och mina splirrans nya.
-Min familj. Vi sitter ihop igen, nu klarar vi vad som helst!
-Min lägenhet. Mitt hem-min borg.
-Göteborg. Jag älskar min stad.
-Livet. Det är med mig nu.


LIVET ÄR MITT

För idag ska vi fira ut det här skitåret som har gått. Min nyårskrönika är dock inte klar än men den är på gång. Känner att det är dax nu, att leva som jag vill, att leva så som jag vet att jag borde och inte tänka och fundera så mycket på allting. Leva nu, leva just nu. Ta en vecka i taget och acceptera min egen verklighet och bara älska den.

För just nu är mitt liv pretty fantastic. Inte utav någon särskild anledning, det räcker med de fina människorna som jag har turen att ha som vänner, att min fina familj finns för mig och att ingen får mig att må dåligt. Ingen som får mig att känna mig mindre värd än vad jag är.

Jag sitter faktiskt hellre själv hemma i min vindsetta och stirrar in i väggen än att vara med någon som förminskar mig och får mig att känna att jag inte duger. Låter som ett ganska lätt val där, men det är betydligt svårare än jag trodde. Tvåsamhet är ett gift som är ofarligt när man mår bra, men fruktansvärt svårt att skiljas ifrån. Särskilt när man har fått för sig att leva ensam är det värsta som finns och att det fantastiska singellivet inte är något annat än en skröna. Då får ens inre styrka verkligen bekänna färg.

Nu när 2009 äntligen är slut ska jag försöka att inte ha några som helst förväntningar på nästa år. Inte på någonting. Jag vill vara helt blank där uppe inför allting jag ska ta mig för. Noll hjärnaktivitet. Då tror jag att jag kan fortsätta få känna så här för mitt liv och inte gräva ner mig i något grubblande. Jag ska åtminstonde försöka.

Nu ska jag och Jennifer snart laga Gotländsk Saffranspannkaka till 30 personer. Festen hon tar med mig på ikväll är ett slags knytkalas och den där fårakakan blev våran uppgift. Mitt i stan på ett kontor ska vi sedan äta oss mätta och dricka bubbel.

Utan att ha några förväntningar trycker jag ändå in ett It´s gonna be fuckin grymt...

Om man är ett år (ett stycken år alltså) i ett årtionde (till exempel 00-talet) måste det kännas otroligt tråkigt att vara det sista året. I det här fallet 2009.

Alla årskrönikor och tv-program handlar om årtiondet som gått, inte direkt om året. Det hamnar lite i skymundan. Fast jag känner mig inte ledsen, kanske att 2009 är lite ynklig just nu men det går över hörru du. Mitt 2009 har varit över lag ett rätt så skitit år. Jobbigt och ledsamt med många grejer att ta sig igenom. Och nu när jag äntligen börjar hamna rätt, ja då tar året slut. Det var nog helt enkelt inte meningen att jag skulle vara så go och glad 2009.

Året innan var ganska sådär det också. 2008, när jag var på mitt livs första begravning och mitt livs första bröllop, med bara två månaders skilje. När jag blev någon annan, som jag inte kände. Det var stor kontrast till 2007 som var ett så underbart år då jag var glad, kär, lycklig och tacksam över att bara få finnas till.

Det här året har jag gått ifrån att vara nedstämd, krymt och lite butter till att sakta börja närma mig mitt forna jag. Den där tjejen som jag trodde alltid skulle finnas i mig, vara jag. Jag höll på att slarva bort henne ordentligt men hon finns här igen och kommer närmare och närmare.
Och gudars vad jag har saknat henne!

Nej, in i 01-talet med mig! Det kommer att bli grymt bra.

Julafton is over.

Efter massa matlagning, där jag lyckades koka för färska ägg så det inte gick att skala och senare göra potatisgratängen för lös så den inte gick att äta, kom lite syskon med respektive och åt. Sedan åt vi lite till, bla min pepparkakscheesecake (långt ord det där) som, tadadada... Blev väldigt lyckad!

Därefter följde julklappsutdelning och paketrivning. Mor och far fick mest, brorsorna fick en del och jag och syrran fick något färre men något dyrare.

Jag kammade hem två fina ljuslyktor av Elin, lillbrorsans sambo, Winnerbäcks senaste samt en underbart grön Ittala Marimekko-skål. Tack föräldrar, ni känner mig mer än jag tror.
Det var sådär lagom med paket, perfekt.

Nu sitter jag här i datarummet och tittar på vägguret. Jag är lite mer van vid att bråken just har smutsat ner kvällen eller att klumpen i halsen inte går att svälja bort och att det enda som återstår är en hopplös natt av orolig sömn.

Men nej. Inte i år.
I natt ska jag sova gott, vakna torrt och fortsätta fira jul hemma i stan med goda vänner.
 Trots att det idag mest har känts som en vanlig sketen torsdag blev det en fin julafton till slut.

God fortsättning och sånt där.

Tassar ur duschen.
Skall egentligen bara hämta en kall öl i matkällaren och gå tillbaka in i bastun men fortsätter ut mot källardörren. Drar handduken lite snävare om mig och öppnar. Tar några steg ut i det vita och hör hur det knarrar under fötterna.

Det är mörkt och tyst, helt stilla och vackert. Inga stjärnor syns och inga ord anas.

Jag tar några steg till, lyfter ena foten, byter till den andra. Kylan tränger upp genom fotsulorna och jag huttrar till. Hoppar lite upp och ner och stirrar upp i det svarta.
Himlen.

Det är oändligt vackert och vansinnigt kallt. Fötterna börjar domna bort.
Jag blickar uppåt en sista gång, bort över skogen och åkrarna och är så lycklig över att jag får vara här och känna just så.
 
Känna mig lycklig.

Jag vänder mig om och skyndar in genom källardörren.

Jag längtar hit.


Times Square, New York.



Och hit.


Krabi, Thailand.



Och lite hit också.


Rossö, Strömstad.


Just nu får tio minus, stelfrusna tår och isiga bilrutor min blodade restand att yla.

Men på torsdag är det iallafall julafton.
Alltid nåt.

Vi sätter oss ner
Utan ett ord
Som så många gånger förr

---

Vi har blivit som dem
Som aldrig får bli

---

När jag går därifrån
Utan ett ord
Så vet vi båda två